Jag provar och provar ...

Som jag skrev i förra inlägget så håller jag på att måla en manDALA där motivet är en häst (lik Rättvikshästen) som drar en vagn med en stor, rund cirkel där en klassisk mandala skall målas in i cirkeln. F ö är motivet uppbyggt på s k kurbitsmålning, eller dalmålning som det egentligen borde kallas.

Det är meningen att madalan i vagnen ska målas så att den får 3D-effekt. Men färgen måste harmoniera med de gamla jordfärgerna som användes i dalmåleriet på 1700-1800talet. Inte helt lätt eftersom 3D-effekten uppstår just ur hur färgerna kombineras. Jag har gjort flera kopior av själva mandalan och provar mig fram. Men än så länge har försöken inte varit särskilt lyckade. Jag vill inte lägga ut någon bild ännu eftersom så mycket återstår.

Kan just undra varför jag utsätter mig slika utmaningar!

Jag bara målar och målar och nu är det inte duschen.

Jag är nu så inne i mitt måleri att jag glömmer både mat och sömn. Jag håller på med en tavla som jag kommer att kalla Solvagnen. Oj, vad kul det är! Jag har redan tidigare märkt att jag börjar dregla(!) när jag är hårt koncentrerad på att måla och nu är hakan våt hela tiden. Tur att det bara är CG och jag här i stugan.

Målningen av duschväggen är redan klar och nu är det dags göra något åt golvet. Men vi ligger lite på beslutet för jag tycker att det blev ganska bra med en ordentlig rengöring med T-sprit. Research på internet gav rådet att försöka få bort järnbeläggningarna med oxalsyra. Ska försöka med det men måste först kolla att det inte skadar vinylmattan. CG vill att vi målar och jag är tveksam. Men det beror nog mest på att det är jag som gör jobbet.

Jag bara målar och målar. Men just nu är det en dusch!

Om ni visste vad jag längtar efter att få sätta tänderna i ... nej naturligtvis penslarna på duken som står klar att ta emot mina färger för att där långsamt och njutningsfullt skapa motivet med Rättvikshästen med sin ryttare från 1700-talet som drar vagnen med den klassiska mandalan för att triumferande basunera ut att här kommer vi med frid och harmoni!! Det där blev nog lite väl högtravande och rörigt men ni förstår säkert vad jag menar.

Men verkligheten vill annorlunda. Jag MÅSTE måla klart i duschrummet här i stugan. Väggarna är klara men golvet står nu på tur. Jag har gnuggat och gnuggat med rödsprit och blir bara lulligare och lulligare av ångorna. Experter har noga förklarat hur viktigt det är att golvet är ordentligt rengjort innan jag lägger på häftgrund och därefter 2 lager färdigfärg. Annars blir det misslyckat. Men duschrummet måste målas. Den tidigare målade glasfiberfärgen har blivit alldeles brun av vårt järnhaltiga vatten. Och golvet ser inte bättre ut.

Därför törs jag inte börja med tavlan förrän duschen är klar. Risken är stor att det annars inte blir klart innan vintern. Jag är alldeles för frestad att ta tag i motivet i stället och min självdisciplin är svagare än jag kunde ana. Så jag får fortsätta ett tag till att längtansfullt kasta blickarna på duk, färg o penslar som ligger uppradat på bordet i väntan på att jag börjar.

ManDALA nr 20 "Astrasu i himlen", ett minne av Utöya-massakern

Nu är ManDALA nr 20 i guld på svart botten färdig.  Av samma mönster som en jag tidigare målat.

Den tidigare målningen (Nr 19 Astrasu från Rätwijk, se tidigare inlägg) går mest i rött och är en kopia av mönstret i vardagshalsklädet (astrasu (halstrasa) på Rättviksmål) till Rättviksdräkten. Den var tänkt att skildra (och hylla) tidigare generationers slit i vardagen samtidigt som jag i mandalans form får med vår vandring mot en syntes med vårt inre liv och vår längtan efter harmoni och glädje.

Men så fick jag för mig att det skulle se väldigt dramatiskt ut om samma mönster visades i enbart guld mot svart botten. Sagt och gjort. Allt eftersom målningen växte fram fick jag visionen av tillståndet i himlen i en sfär av harmoni, musik, glädje. Så jag började se målningen som "Astrasu i himlen". Men samtidigt som jag arbetade med målningen hände den fruktansvärda massakern i Utöya, Norge 22 juli, då så många ungdomar fick sätta livet till.  Den här tavlan målades med känslan av dessa ungdomars död i sinnet. För mig är den här tavlan lika mycket en hyllning till dessa ungdomar och jag hoppas de har det bra där uppe i de högre sfärerna. Jag hoppas min dotter Christina tycker detsamma, för tavlan är till henne, nämligen. Jag vet att Utöya-massakern påverkat också henne oerhört mycket.

Nu i kväll såg jag på TV delar av den minnesceremoni som hölls i Oslo för de döda från massakern och bombdådet. Jag blev djupt tagen av den värme, styrka och beslutsamhet som präglade ceremonin. En samlad beslutsamhet från hela Norden att bekämpa sådan extremism, inte med våld utan med kärlek. Jag tänker på det bevingade orden som tydligen en ung flicka hade fällt i samband med ohyggligheterna:" Om en människas hat kan åstadkomma så mycket. Vad ska då inte åstadkommas av många människors kärlek" (Jag är osäker på den exakta ordalydelsen. Om någon vet - skriv gärna en kommentar)

Snålheten bedrar visheten

Nu var det dags att grunda duken som ska vara underlag för min grandiosa {;o)} målning om österlandets visdom om själen och dess väg till västerlandet (se förra inlägget).

Duken skulle alltså grundas. Jag målar ju med akrylfärger och då ska grundningen vara av samma slag. Jag är ekonomisk, till gränsen snål, säger CG och brukar köpa vanlig, vit grundfärg för väggar för grundstrykning av dukarna. Men nu var vi ju i stugan och den burken fanns i lägenheten 3 mil bort. Så jag letade överst i en garderob där jag förvarar färgslattar från våra måleriarbeten på stugan. Hittade en relativt fräsch burk med anonym text: "INOMHUS Måla din egen vägg så får du det bästa färgprov som går att få. Bas A". Det lät ju betryggande. Färgen kändes lite seg när jag strök på den men den var vit och fin i alla fall och luktade inte lösningsmedel.

När den torkat skulle den få en önskad nyans genom en ny, tonad strykning. Men då använder jag mina vanliga "konstnärsfärger".  Jag ville ha fram en äggskalsliknande grundton. Jag blandade till en riklig slatt (vill inte riskera att färgblandningen tar slut när halva duken är struken för det är nästan omöjligt att få samma ton igen). Började glatt stryka på färgblandningen. Men nu uppstod något konstigt. Färgen liksom sögs in i grunden, blev trög och fick tendens att klumpa ihop sig. Fastnade liksom i grunden. Gick inte alls att få jämn och slät som förväntat. Så det var bara att inse att duken var förbrukad innan den knappt var påbörjad Så vad det var för färg jag hittat i garderoben har jag ingen aning om. Någon som vet?  

Så det blev till att åka till Clas Ohlson i Insjön och hoppas att de hade duk med samma mått (skissen var ju redan klar). Tyvärr fanns bara en duk som var 5 cm högre än den förbrukade. Men jag har konstaterat att motivet vinner på lite mer "luft". Så nu har jag grundat den nya duken (med mina "konstnärsfärger") och ska nu bara ströppla på lite "flugskit". Ni vet - de gamla dalmålningarna var ju lite prickiga av flera 100 års användning.

Och jag har lärt en läxa - det är inte alltid så bra att vara så ekonomisk.

PS. Just nu sufflerar CG (som läser FK på sin egen laptop) att Clas Ohlson har minskat sin försäljning på grund av att deras nya butiker (samt butiken i Insjön) har mist sin gamla charm. Och vi håller med till 100%. Det har blivit alltför mycket IKEA över butiken. CG, som tidigare var en mycket trägen besökare, och kund, på CO vill nu inte ens längre åka dit. DS

Effekten av en garderobsdörr som inte går att stänga.

Så här ligger det till. I ett par år har jag haft en målarduk, 40 x 60 cm i garderoben. Måtten på duken och hyllorna i garderoben gör att dörren inte går att stänga när duken är där. Till min stora irritation. Jag har länge insett att jag borde s a s måla upp duken så den inte längre irriterar mig. Ett vanligt naturmotiv intresserade inte mig, inte heller ett porträtt. Jag är helt enkelt såld på manDALA-motiv (se min profiltext). Och häromdagen dök en bild upp i mitt huvud som skulle passa på duken. Det blir ManDALA nr 21 "Solhjulet".  En häst med ryttare i 1700-tals Dalastuk omgiven av "kurbitsar" drar en vagn med ett "Solhjul" i form av en klassisk mandala. Det ska åskådliggöra att österlandets insikt i livets inre mysterier nu är på väg även till oss i västerlandet.

Dom som följt min blogg vet, att jag har en idé om att i mina målningar arbeta för fred i världen och enligt mitt sätt att se sker det genom att måla bilder som är en kombination mellan österlandets stora intresse för människans inre, själen, symboliserat genom deras berömda mandalas och västerlandets stora fokus på det materiella. Jag anser att vi ska ha balans mellan båda synsätten för att få ett fullödigt liv. Därför kombinerar jag båda världsdelarnas åskådning i form av en ManDALA. Och eftersom jag är uppfödd i hjärtat av Dalarna, dvs vid Siljan och insupit fiolmusik och dalmåleri med modersmjölken så känns det naturligt för mig att använda dalmåleriet som signum för västerlandet.